månadsarkiv: augusti 2019

Nu är det mycket!

Hej och hå – nu är det mycket: Långdragna förkylningar, antibiotikakurer, stress på jobbet, tre nya böcker som beräknas komma ut inom loppet av de närmaste tre månaderna och som lök på laxen: En 8 veckors hundvalp som vi ska hämta i Falköping på lördag!

 

Jag har redan börjat spåna kring bokidéer med lilla Elsie i huvudrollen. Tänk vad kul det är att vara författare och kunna skriva in familjemedlemmar i sina manus…

 

Annars är jag lite besviken över rådande bokningstorka på föreläsnings/skolbesöks-fronten! Hoppas och tror att det kan bli bättre i och med att ”Månbåten” kommer ut. Då ska jag köra en marknadsföringskampanj kring författarbesök på skolor. Det känns kul att ha böcker på marknaden för spannet 6-15 år. Hela grundskoletiden. Så boka mig! Är jättesugen på att komma ut och prata! Tipsa gärna!

 

Det har känts svårt att skriva kreativt och lustfyllt ett tag nu. Mina skrivdagar, torsdagarna, går åt till mycket annat. Det beror förstås på att det är flera nya böcker på gång: Korrekturläsning, redigering, göra arbetsuppgifter till de lättlästa böckerna, vara synlig på sociala medier med mera. Men det beror också på att det har varit ovanligt mycket runt omkring mig som ”stört” denna höst. Jag behöver ha ett visst mått av ”ro” för att kunna skriva … Inte för mycket stresspåslag eller för många bollar i l luften som jag inte har koll på.

 

Och jag mår ju som allra bäst när jag får ge mig hän och skriva…

 

Hur funkar ni andra som skriver?

 

 

 

 

 

 

Älskade änglahunden Tea. Hon gick bort för två år sedan. Vi glömmer dig aldrig!

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 7 november 2019, kl. 15.28

Ny ungdomsroman på gång: Månbåten

Det var resans andra dag. Jag stod i skuggan av ett mangoträd och grät. Tyst så att ingen skulle höra. Nyss hade byinvånarna stolt visat oss runt bland hyddor med vasstak, inhägnader med magra getter och minimala åkerlappar. Människor hade strömmat till från alla håll, gripit mina osäkra händer mellan sina starka fingrar och sett mig vänligt i ögonen. Zikomo, zikomo, välkommen!

 

En kvinna bredde ut en sliten bastmatta framför lerhyddan. Barn. Överallt barn i alla storlekar. De flesta flickor bar småsyskon på ryggen. Några småttingar hade svullna magar och frånvarande ansiktsuttryck medan andra verkade piggare. Skratt och varma små nävar som trevade efter de vita gästernas händer. Ögonen förväntansfulla, glada.

 

”Har de inga möbler”? frågade jag dumt när jag samlat mig så pass att jag vågade mig tillbaka till folksamlingen framför hyddan. ”Sover de allihopa i det där lilla mörka kyffet? Direkt på jordgolvet? Som på stenåldern?”

 

Min syster såg på mig och log medlidsamt.

”Det går över”, sa hon. ”Du vänjer dig.”

 

Den natten sov jag oroligt. Drömde om hyddor längs en vindlande bygata som sträckte sig ända bort till horisonten. Kvinnor i färgglada capulanas tryckte mina händer. Vägen var lång och jag verkade aldrig komma fram. När jag vaknade framåt morgonen hade en fågel slagit sig ner i den blommande busken utanför mitt fönster och skrek övergivet.

 

Jag hade kommit till Lifidzi i norra Mocambique för att samla material till en barnroman. Min syster och svåger är sedan många år aktiva i en liten organisation som jobbar med fadderverksamhet och olika biståndsprojekt och jag reste med dem.

Jag hade besökt Sydafrika och Mocambiques huvudstad Maputo en gång tidigare, och inte riktigt förstått att Lifidzi, några byar utspridda kring en gammal sliten missionsstation på landsbygden, skulle vara något helt annat. Långt från turisternas svala safaribungalows och soldränkta stränder. Men det passade mig. Eller?

 

Det var svårt med alla dessa motstridiga känslor. Hur kunde människor vara så fulla av värme, vänlighet och rakryggad stolthet när de bodde sämre än djur och varje dag var en kamp för att hålla svälten från dörren? Och var stod jag och mitt bokprojekt i allt detta? En vit halvgammal kvinna som fotograferar, ler och delar ut en och annan majssäck till de familjer och fadderbarn som jag sedan tidigare stöttade genom föreningen? Jag visste att föreningen arbetade med långsiktiga projekt kring vattenrening och gödsling av åkrarna och kring flickors rätt att få gå i skola istället för gifta sig alltför unga, men ändå blev skuldkänslorna tunga. Var jag en del i denna fattigdom och de samhällsproblem som Mocambique dragits med i många år? Visserligen hade inte just mitt land varit någon exploaterande kolonialmakt, men spelade det någon roll?

 

Och sen … som förvirrande motvikt till skuldkänslorna: denna överrumplande kärlek jag kände för landskapet, men också för människorna. Denna märkliga hemkänsla …  Kom den sig möjligen av det faktum att vi alla härstammar från denna vidsträckta kontinent?

 

Redan i planet ner hade det börjat. Först var det de vackra färgerna. Afrikas färger: Blått, grönt, rött och grått. Byar med runda tak och röda vägar. Gröna trädkronor. Blå mäktiga berg. Sen var det människorna. Efterhand som planet närmade sig marken såg jag dem: Små som myror. Springande, bärande sina bördor, samtalande i grupper eller hukande över sina röda åkrar. Och jag blev berörd. Utan att alls veta varför.

 

Efterhand släppte mina jobbiga, motstridiga känslor. Min syster hade haft rätt. Jag fotade, skumpade runt i nunnornas vita pick up, funderade och intervjuade. Bland annat berättade några flickor i 13- 14 årsåldern för mig om sina drömmar, sina rädslor, sina liv. Det var Herminia, Susannah, Marta och så Anabela, min fadderflicka. Jag har mycket att tacka dem för.

 

Jag visste från början vad jag ville berätta om. Jag ville berätta om två flickor och om hur de, trots sina skilda liv och erfarenheter, hittar varandra i en varm vänskap som stärker dem båda. Det är mocambiqanska Anabela och svenska Isabella. Efter en mycket lång resa är romanen ”Månbåten” snart framme. Den seglar i hamn hos Kikkuli Förlag. Jag har faktiskt svårt att finna ord för vad det betyder för mig att boken i november kommer att finnas på riktigt, en tryckt bok med fint omslag, och med så mycket av mig själv inuti. Jag har gett ut sju böcker på annat förlag tidigare men den här gången känns det extra speciellt. Stolthet.  Glädje. Förväntan. Och förstås … en del nervositet. Berättelsen ligger mycket nära mitt hjärta och jag tror att det märks när man läser den.

 

Det finns inte mängder av boktitlar för barn och unga som utspelar sig i tredje världen och som lärare har jag många gånger förgäves sökt efter dem. Därför hoppas jag att skolor upptäcker ”Månbåten” och använder den som utgångspunkt för samtal om relationer, jämställdhet, kolonialism, globalisering, ansvar, identitet, känslor …. Det finns hur mycket som helst att ta upp. Boken är kategoriserad som 12–15 årsbok, men passar också något yngre läsare.

Och till sist: Hjälp gärna till att sprida ordet om denna bok! Hälften av min royalty för boken kommer att gå oavkortat till ”Föreningen För Barnens Bästa”, www.ffbb.se  och till flickor som Marta, Anabela, Herminia och Susannah! För att de ska betraktas som kännande och intelligenta individer med lika stort människovärde som männen. För att de ska lyssnas på och för att de ska kunna känna sig trygga i sina byar och i skolan. Också efter puberteten.

 

För om det är något jag önskar så är det att de ska få ett bättre liv än sina mammor och mormödrar, att en månghundraårig kultur med alltför tidiga barnafödslar och hårt liv i byn utan möjligheter att bygga sin egen framtid ska kunna brytas! Det är vad jag önskar.

 

Ingrid Jönsson

Författare, skrivpedagog, lärare

 

www.ingridjonsson.com

instagram: ingridjonssonforfattare

fb:@forfattareingrid

Ingrid Jönsson - 9 september 2019, kl. 20.31

Sommartider är skrivkurstider

Så har ännu en sommar lagts till handlingarna. Nästan i alla fall. Och för mig har sommaren som vanligt innehållit skrivkurser. Två stycken närmare bestämt. Visste ni att det är guldläge för den egna kreativiteten att hålla skrivkurs?

 

Jodå, det är rena kompetensutbildningen kan jag lova. Mycket tid tar det, läsa in sig, repetera, leta övningar och så vidare, men det är så värt det.

 

Och sen kommer kursdeltagarna. Och som alltid blir det snabbt en speciell stämning i en skrivkursgrupp. Svårt att sätta fingret på, men glädje, nyfikenhet, generositet, gemenskap och prestigelöshet, är ord som kommer ganska nära.

 

Jag lovar, jag har aldrig haft någon kursdeltagare som varit dryg eller kantig. Kanske är skrivande människor de trevligaste i världen?

 

Efter en kreativ skrivkurssommar kliar det i fingrarna att själv få ge mig i kast med nya spännande, fantastiska projekt (det är de ju alltid så länge som de bara finns i huvudet), men tyvärr måste mitt kreativa skrivande vänta ännu en tid. Det är releasefest för Edgarbok nummer tre på gång. Och så kommer ännu en bok i november, den här gången en ungdomsroman. Och sen är det ett och annat halvfärdigt manus som måste redigeras färdigt. Men snart så …

 

Och så längtar jag efter att själv gå skrivkurs igen. Det är några år sen nu. Få se om det kan bli verklighet. Tips, någon?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 29 augusti 2019, kl. 14.51

Litteralund och lite annat

En härligt vårig dag i april var jag på besök i Lund. Fantastiska barnlitteraturkonferensen Litteralund var mitt besöksmål.

 

Det är tredje gången som jag besöker Litteralund. Tyvärr är det en biennal. Jag vill ju åka dit VARJE år! De två tidigare gångerna hade jag möjlighet att vara med bägge dagarna, men i år fick jag nöja mig med en konferensdag – den första.

 

Det blev en fullspäckad dag med intressanta och underhållande seminarier, god fika och mat, glada möten och den ljuvliga känslan av att vara i en magisk barnboksbubbla! Jag njöt av varje sekund även om jag saknade den gamla lokalen (stadshuset) som var stängd för renovering.

 

Och så hängde jag förstås med min schyssta kompis och ambitiösa författarkollega Ann- Charlotte Ekensten. Vi pratade mycket om barnlitteratur, manus, förlag och arbetsvillkor för författare. Och så en hel del annat med förstås. Hur kul som helst. En sån här dag lever jag länge på!

 

Oj, jag höll på att glömma att jag också besökte utdelningen av Slangbellan, senare under kvällen. Slangbellan är ett debutantpris för barn-, och ungdomsboksförfattare, som delas ut årligen. I år fick Helena Hedlund priset för sin bok ”Det fina med Kerstin”. En otroligt fin och välskriven bok som jag varmt rekommenderar. Jag har haft den som högläsningsbok i min klass och barnen satt som ljus när jag läste. FAST den inte innehåller vare sig spöken, zombies eller bajs. Så det så. Om en bok är välskriven med känsla för barnets perspektiv och har mycket hjärta så köper barnen det. De är precis som vi vuxna vad gäller litteratursmak. I fall nu någon tvekade över detta. Äkthet och briljant språk kan mycket väl vara de viktigaste ingredienserna i en god bok, slår det mig nu. Måste skriva upp det på något bra ställe …

 

Och så har det varit påsk. På långfredagen stod jag på Glimmeboda hembygdsgård och sålde böcker. De gick åt, vill jag lova! Härligt att veta att man har en trogen läsarkrets i hemtrakterna. Tack för det!

 

Ja, och nu rullar det på. Helt otroligt mycket pollen i år. Vill inte gnälla, men dimman som nästan kan jämställas med den man fick efter en glad kväll i ungdomen, är ständigt närvarande i mitt liv just nu. Lite zombiekänsla. Allergitrött. Och så hög arbetsbelastning på jobbet … LÄNGTAR efter att ta tag mitt ”Hjärtstenen-manus” igen. Men det lär dröja ännu ett par veckor.

 

Ha det bra så länge! Vi hörs!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 9 maj 2019, kl. 11.57

Bokrelease på bokbuss. Check.

Nu har jag testat den varianten också. Release på bokbuss. Hur det gick? Jodå. Det gick bra.

 

Mysig stämning, intimt och trevligt. Kanske ingen riktig festkänsla, men gladkänsla var det. ”Hygge” som dansken säger. Vi gick där och ”hyggade” oss, bokbussbibliotekarie Kate, besökarna och jag.

 

Utanför fönstren visade Österlen sig från sin svåraste sida. Den som bara de bofasta kan tycka om. Ungefär som man älskar sitt barns värsta sidor. Iskallt horisontellt februariregn. Snö och is om vartannat på vägarna. Benbrottsväder. Respekt till de tappra låntagare som tog sig ut till bussen. Mest vuxna, men några barn också. Godisskålen tömdes, Ballongerna vajade. Ljusslingorna lyste klart mot de svarta fönstren.

 

 

Simrishamns bokbuss är fantastisk. Som ett rullande, litterärt glädjepiller tar den sig fram i regn, blåst och rusk. Det är barn som formgivit den. Förstås. Barn vet att man aldrig kan få för mycket av färger och mönster. Speciellt inte i februari när slätten är berövad på alla färger. Utom grått då. Om nu grått är en färg? Visst var det Kråkan och Mamma Mu som bråkade om det?

 

Och det jag möjligen förlorade i försäljning och antal besökande tog jag med råge igen på den mediala uppmärksamheten: Två tidningar, lokalradio och filmande från kommunens PR avdelning!

 

Tacksam och nöjd! Smart drag med bokbussrelease. Tack för tipset, bästa Ann-Charlotte Ekensten! Och så fick jag åka bokbuss också. Det har jag alltid velat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 9 februari 2019, kl. 19.21

Det är mycket nu …

Nu rör det på sig.

 

Och precis som med ketchupflaskan kommer allt på en gång:

 

Bokrelease på Simrishamns bokbuss på onsdag. Förhoppningsvis med någon form av media på plats. Boken det gäller är förstås: ”Bokhunden Edgar och mysteriet med samlarkortet”.

 

Ny bok på gång. Jag skrev på kontraktet för några veckor sedan. Det blir Kikkuli förlag som får ge ut mitt  barnromanmanus ”Månbåten” i slutet av året. SÅ SKÖNT ATT MANUSET ÄNTLIGEN HITTAT HEM!!! Jag hoppas att boken kommer att bli väl mottagen.

 

Jag skickade in ett kapitelboksmanus till lektör för en vecka sedan. Hoppas på att få tillbaka det innan V.8 så att jag kan jobba med det under lovet.

 

Ett styck manus just inskickat till ett antal förlag. Mitt första projekt som jag delar med annan upphovsman. Har varit på G länge, känns jätteskönt att vi äntligen kommit till skott och skickat in.

 

Skriver manus för fullt. Lättläst serie om minst tre böcker. Just nu skapar jag miljö och karaktärer och ett utkast till första boken är redan klart. Ingen aning om var det landar, men roligt är det.

 

 

Jag är en sån där som gillar när det är full fart. Fast inte hur länge som helst. Återhämtning behövs också. Ofta. Annars blir jag odrägligt uppskruvad och mår dåligt. Ibland tänker jag att det är så synd att man inte kan jobba med detta på heltid.

 

 

Som det är nu måste jag dela funderingar kring marknadsföring av min senaste bok, planering av mina sommarskrivarkurser och vilket tempus jag ska ha i mitt nya manus med lektionsplanering av rymden-tema, uppgifter till digitaliseringskursen som skolverket vill att vi lärare går, och hur jag bäst kan få elev X att funka i klassen.

 

 

Ibland känns det som att hjärnan är ett nummer för stort för huvudet. Minst.

 

 

Men på lördag ska jag börja på yoga igen.

 

 

Ser fram emot det!

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 31 januari 2019, kl. 18.50

Året som gick

Jag tycker det är svårt att skriva nyårsbetraktelser. Ett år har gått. Igen. Få saker är så ångestskapande som det … Vad har man egentligen hunnit med? Och inte hunnit med? Vad är viktigt att ta med? Vilken ton ska man slå an? Och varför är det egentligen görandet som premieras? Inte (upp)levandet? Vad vill folk läsa? Vilka är ”folk”? Är det ens någon som läser den här sidan? Ja, så där kan jag fundera tills jag blir alldeles blå i ansiktet  och måste gå ner och ta en tröstande julgodisbit i form av en hemmagjord marsipantomte. Så … skärpning, Ingrid. Nu kör vi:

Fotograf: Johan Lindvall

På det personliga planet:

Ett varierat år, som det ju oftast är. Men livets orkester har ändå spelat mest i dur även om också ett och annat mollackord ekat djupt. Men så är livet. Det KAN verkligen inte alltid vara sol och ljus, glada hundvalpar och perfekta festdukningar. Teneriffa-resan i februari var en höjdpunkt. Men inget, säger inget, slår förstås mitt andra barnbarns ankomst 19/12! Lille (prins) Caspian, som farmor förstås önskar ska bli lika litterär som sitt namn …

 

På det professionella författarplanet:

Ett bra år. Jag har kommit ut med en bok: ”Bokhunden Edgar och katten Lollo” och den har sålt oväntat bra och fått mycket fina recensioner. Vidare har detta varit året då jag på allvar började få författargigs av olika slag. Jag har både varit på författarbesök/skrivworkshops i Landskrona (fyra dagar), Kivik och i Jönköping. I Jönköping var det extra kul – att hålla skrivarkurs för sjätteklassare som vunnit en skrivartävling kändes som ett riktigt hedersuppdrag. Oerhört givande.

Och så var jag inbjuden som talare på berättarfestivalen som Föreningen Norden arrangerade i Helsingborg i höstas. Med betydligt namnkunnigare personer än jag. Hasse Andersson, till exempel. Min dotter, 18 år, ville prompt ha hans autograf. Det var spännande, för att inte säga  mer än lovligt nervöst. Men det gick bra. Att befinna sig utanför sin komfortzon är liksom vardagsmat om man vill klara sig i författarbranschen. För mig som är något av en fegis har det varit enormt utvecklande.

 

Ja, och så har jag gått en fin kurs i att skriva barnbokskritik i Stockholm. Kul och lärorikt – grubblar just nu på hur jag ska kunna använda mig av mina nyvunna kunskaper.

 

Sen får vi  inte glömma mina sommarskrivkurser. 2018 hade jag två kurser – en grundkurs och en fortsättningskurs. Grundkursen blev fulltecknad! Så på den här fronten rullar det verkligen på. Så glad och tacksam över mina fina kursdeltagare! Skrivkurserna är verkligen en win-win-grej för mig. Jag ger av min kunskap, min lärarkompetens och min skrivarpassion och får tusenfalt tillbaka i form av kreativitetpåslag, nya vänner och inspiration. Verkligen roligt!

 

2019 blir det ännu fler böcker – och förhoppningsvis ännu fler utmaningar! Mer om detta i nästa inlägg!

Gott Nytt År, allihop!

/Ingrid

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 1 januari 2019, kl. 17.20

Att våga utmana sina gränser

Nu har jag gjort det! Stått på scen framför en publik på över hundra personer och berättat. Alltså, berättat på riktigt. Med endast några få stödord på tre små orangefärgade lappar. Helt sjukt nervöst innan. Hade god lust att strunta i Nordiska Berättardagen på Dunkers kulturhus i Helsingborg och smita iväg och tura till Helsingör istället. Men jag gjorde inte det. Jag gjorde min grej och det blev faktiskt helt okej.

 

”Härligt med utmaningar”, säger folk ibland, eller: ”Jag gjorde det för utmaningens skull.” Snick- snack. Inte jag, inte. Jag tycker livet är som bäst när man slipper utmaningar. Men … känslan efteråt, den är inte alls dum. Och så vet man liksom att nästa gång, för det hoppas man ju ändå att det ska komma en nästa gång, DÅ kommer det att kännas lättare.

 

Så det var bra att jag inte schappade till Helsingör. Jag får tura en annan gång.

 

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 25 oktober 2018, kl. 19.13

Bokmässan 2018

Nyss hemkommen från två intensiva dagar på årets bokmässa sitter jag, lätt avdomnad i hjärna och kropp, och funderar på vad det är för speciellt med mässan egentligen. Hur ska man förklara den för någon som inte varit där? En bokfest för människor som gillar litteratur? Ett kommersiellt jippo?  En modern marknad med lindansande författare och mungymnastiserande mediamänniskor? Eller kanske rent av en politisk arena?

 

Jag vet inte. Jag vet bara att den här bokmässan, den fjärde i ordningen för min del, var fantastiskt rolig att bevista. För en gång skull vågade jag visa att jag fanns: tog kontakt med förlagsmänniskor som jag tidigare bara haft mailkontakt med och slängde fram mitt visitkort till höger och vänster. Diskuterade manus med en förlagslektörer och hade som alltid trevliga och hoppfulla samtal med människorna i Beta pedagogs monter.

 

Men framförallt var det mötena som gjorde mässan så rolig. Jag träffade så många härliga människor, inte minst mina kära och viktiga skrivarkompisar, ingen nämnd och ingen glömd, men också nya bekantskaper. Och så mötena med människor som jag ”känner” på instagram och facebook och som jag nu för första gången kunde skaka hand med i verkligheten.

 

För IRL slår verkligen allt. Det är kanske därför man ska gå på mässan? För att få träffa människor. Och dessutom smygkika på kändisar. Under några intensiva dagar i slutet av september tycks halva Sverige vara samlade på en relativt begränsad yta, i centrala Göteborg. Kom du dit nästa år också!

 

Ingrid Jönsson - 29 september 2018, kl. 18.47

Skrivkursens magi

Att gå på skrivkurs är magiskt. Att vara skrivkursledare är ännu mer magiskt. I sommar har jag verkligen fått känna på den magin i och med mina två helgkurser i vackra Brunnsvik utanför Brösarp. En fortsättningsgrupp med ”gamla” deltagare som ville fördjupa sig, läsa varandras texter och ge och ta respons. Och så grundkursen, fullbokad i år, med nya härliga bekantskaper.

 

Jag vet inte om människor med skrivintresse är särskilt trevliga eller om det helt enkelt är så att om man delar ett stort intresse, oavsett vilket, kommer man lätt samman, skippar vardagskallpratet och  visar sina rätta jag för varann. För lite så känns det. Efter två dagar av intensivt skrivande, lärande, diskuterande och, inte att förglömma, alla skratt och leenden känns det som man känt varandra betydligt längre än så.

Och, som sagt, också jag blev inspirerad och full av energi. Jag tror jag skrev fem kapitel på raken efter kurserna. På ett manus som dittills känts ganska                                                                                     ointressant och stillastående.

 

Längtar redan till nästa skrivkurssommar! Tänkte testa att köra en grupp för unga skrivsugna också. Och kanske en kurs som är mer eller mindre helt inriktad på deltagarnas egna projekt. En fortsättningskurs på fortsättningskursen, liksom. För har man en gång börjat på skrivarkurs är det svårt att sluta. Som jag spontant sa till deltagarna på en av kurserna: Jag vill också gå min kurs! Lät kanske stöddigt, tänkte jag sen, men det var ärligt menat! De verkar ju ha så kul!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 9 augusti 2018, kl. 17.11