Blogg

Nytt år – nya insatser

GOTT NYTT ÅR!

goteborg-tradgarn-nyar-pa-tradgarn-1012021767144_n

2017 står och stampar i farstun och det framkallar ett behov hos mig att summera det gamla året.

 

Skrivmässigt har 2016 varit ett ganska kasst år. Jag hade hoppats på minst en bok utgiven, men så blev det inte. Det närmaste jag kommit är publiceringen av en modern saga i antologin ”Bokhundens värld” som kom ut i våras.

 

img_15831

 

Men det har inte varit ett overksamt år. 2016 var året då jag startade eget företag. Det är inte ett företag som drar in massor med pengar precis, men det är ändå en viktig milstolpe och inte minst en markering för mig själv att jag satsar på mitt skrivande.

 

 

 

Vidare har jag hållit min första skrivkurs för vuxna. Jag har blivit medlem i författarförbundet och jag har fått vistelsestipendium som jag utnyttjade under sommaren. Härliga kreativa dagar i ensamhet (nåja, Gunnel var med) på Nebbeboda skola. Och så har jag hållit föredrag om magiska hjälpare i barnlitteraturen på Olofströms bibliotek och nästan en skrivkurs för barn på Sjöbo bibliotek (den blev tyvärr inställd p.g.a för få anmälningar) Jag har också gjort radiostudiodebut på Radio Krisitianstad där jag fick tala om mitt författande och mina böcker!

 

IMG_1401[1]

Dessutom har jag sålt böcker på Glimmeboda påskmarknad och jag har haft förmånen att delta i ett samarbete med Brösarps skola som arbetat med ”Chokkladtoppar och Vätteljus” hela höstterminen. I januari ska jag på mitt första betalda författarbesök där. Jag varit med i en hel del tidningar, förutom lokalpressen  i östra Skåne och västra Blekinge, fanns det ett stort reportage om mig och min senaste bok i ”Södra Skogsägarna”. En hel eftermiddag höll fotografen på och plåta. Jättekul, men jobbigt – att vara fotomodell är definitivt tröttande för både kroppen och knoppen!

 

Och så har jag tagit steget och släppt en fast anställning sedan tjugo år för att fullfölja min dröm  –  det är kanske det största av allt när jag tänker efter. Jag jobbar nu 50% på Tryde Friskola, strax utanför Tomelilla och trivs bra med det. Tre dagar i skolan och två dagar skrivande – det är modellen! Jag tror inte att jag de närmaste åren vill släppa skolan och de viktiga sociala och ekonomiska fördelarna som ett stadigt lönejobb medför. Skoljobbet och alla härliga ungar är viktigt för mig också. För att inte tala om all inspiration jag får.

 

Nebbeboda skolaMen skrivandet då? Jodå, det har flutit på bra. Jag har fem manus inne (varav fyra är inom en för mig ny genre  – lättläst) men huvuddelen av skrivandet av dessa manus har skett före 2016. Vad jag framförallt har sysslat med är omskrivningar av manus och så nyskrivning av två nya manus. Ett av de manusen (som egentligen är tio korta manus) har jag nu skrivit kontrakt på. Det ska komma ut en ny novellbok för barn 2017! Till boken ska det finnas en gedigen lärarhandledning.

Läsnovor, som kom ut 2011 är min första bok och det ska bli så kul att komma med en uppföljare för 6 – 9-åringarna! Jag vet att boken används mycket i undervisningen i hela landet och när jag är deppig för att förlagen inte tokälskar mina manus, brukar jag tänka på alla barn därute som kommit i kontakt med mina bokkaraktärer genom åren, och så känner jag mig lite stolt. Novellerna handlar om lite tuffare ämnen och det känns bra att skriva om sånt som inte bara är glammigt, kul och oförargligt. Kanske, kanske kan de göra någon liten skillnad för något barn. Det vore väl fantastiskt?

 

läsnovor_framsidaSå – det har ändå varit ett ganska hyfsat år nu när jag tagit mig tid att summera. Rom byggdes ju inte på en dag. Förmodligen inte Tomelilla heller. Det får ta lite tid.

 

  1. Till sist mina nyårsförhoppningar:

 

  • Aktivt söka upp bibliotek och skolor för uppdrag.
  • Få minst ett kontrakt undertecknat på minst ett nytt manus.
  • Börja skriva på nästa  barnromanprojekt.

 

 

Ingrid Jönsson - 29 december 2016, kl. 12.27

Höst blir vinter

Oj, så snabbt det gick för hösten att bli vinter. Löven lägger sig ovanpå snön och kylan biter i kinderna. Inte kul. Det känns som om det enda man kan göra är att gona in sig i soffhörnet med en varm filt och en kopp te. Det påminner inte så lite om djurens sätt att gå i idé, faktiskt.

 

Jag längtar redan till nästa vår då ljuset i skogen blir magiskt violett och bokträd och ekar runt gården knoppas. Undrar varför veckorna då träden klär sig i ljusaste grönt och så småningom byter garderob till ockra och bärnstensgult, är så korta och flyktiga? Den ensidigt mörkgröna sommaren och den kala vintern är ju evighetslånga! Speciellt vintern.

 

För ett par veckor sedan var jag i Bournemouth och hälsade på min äldsta dotter. En dag gick vi och fikade på ovanvåningen av Waterstones bokhandel. Jag älskar engelska bokhandlar! Skulle kunna gå runt i evigheter och bläddra i böckerna. Utbudet är mer varierat än hemma upplever jag det som. Och fiket var jättemysigt. Scones och te … Jag hittade en väldigt speciell typ av ”barnböcker”. I serien Ladybirds fanns en hel drös med böcker fulla av dräpande ironi men förklädda till gamla hederliga pedagogiska barnböcker. Några exempel: ”The ladybird book of the midlife-crisis”, ”the hipster” och ”The husband – how it works”. Helt klart inte för barn utan för vuxna. Antingen blir man väl road eller oroad över att läsa de här böckerna. Men britterna är ju duktiga på satir och jag kan säga att jag blev väldigt road. Är det någon som kan säga om de finns översatta till svenska? Tvivlar starkt på det. Min uppfattning är att vi svenskar har svårt att uppfatta ironi och satir.

 

ladybird-books

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 12 november 2016, kl. 14.28

Skrivarhösten rullar in!

Yes! Nu är äntligen sommaren slut och man får komma tillbaka till mer normala gängor igen. När detta skrives är det förmodligen en av årets varmaste sommardagar utanför skrivarrummet men det struntar jag blankt i.

 

Det är nämligen fredag och från och med denna vecka är det synonymt med hett efterlängtade skrivardagar! Och jag tillhör den kategori  författare som inte kan fokusera på skrivande utomhus. Nä, skapande inomhus gärna med nerdragna gardiner och omgiven av unken luft, är modellen. Om man sen klätt sig i tjocka älsklingströjan från nittiotalet, gamla jeans och fleecestrumpor så ökar chansen till skrivflyt ytterligare.  Så hösten är väl min årstid – och våren! Vintern gillar jag inte. Sommaren är rätt mycket stress och ångest – allt man ska hinna uppleva på de stackars sommarveckorna och det här sanslösa utbudet av evenemang vi har på Österlen, alltså!

 

Som jag tidigare berättat har jag gått ner till 50% tjänstgöring som lärare och detta innebär att två hela dagar i veckan viks till författarjobb. Den här veckan har jag börjat lite lugnt med lång frukost och tidningsläsning (varför stress?) sen har jag satt mig i mitt unkna skrivarkrypin. Fast i går satt jag faktiskt mest ute om jag ska vara sanningsenlig. Jag släpade mig ut i värmen och solskenet med mitt uråldriga kollegieblock och spånade kring ett nytt projekt.

 

Idag har jag tagit mig an mitt hjärtebarn, ett barnromanmanus som jag jobbat med sedan hösten 2014. För cirka åttahundrafjärde gången har jag ändrat och petat, flyttat om och lagt till. Känns skönt att få sätta tänderna i manuset igen även om jag också våndas. Särskilt gällande  strykningar som jag till sist insett måste göras och darlings som måste dödas …

 

Anledningen till att jag tog tag i manuset igen var att jag i går fick efterlängtad feed-back från en god vän som är mycket väl insatt i barnboksvärlden. Hon får bli den sista som läser mitt manus innan det (eventuellt) kommer ut i bokform. Tack, snälla vän för en feedback som inte innebar världens största ändringsförslag!!! Nu VET jag (hehe … det tror jag inte ens själv på) hur jag vill ha det och  nu får jag lägga ner några arbetsdagar på det här. Sen får manuset vila. Sen får jag kika på det igen. Sen ska det in till förlagen. The lot. Basta. Så får det bli.

 

Fasiken vad skönt det är att sommaren är över. Vad sa ni? 30 grader ute? Glass, stranden? Knappast. I min värld har skrivarhösten rullat in. Fast helt utan vemod.

IMG_1440[1]

Ingrid Jönsson - 26 augusti 2016, kl. 16.33

Skrivkurs i Brunnsvik

I härlig natur och med fina människor höll jag min första skrivkurs för vuxna. Det var snudd på magiskt. Så kul och givande. Jag tänker att det ofta uppstår magi i skrivkurssammanhang. Saker och ting kommer upp till ytan, bitar faller på plats, minnesbilder väcks till liv. En slags tacksam och ödmjuk känsla uppstår. Skrivande förenar.

 

Kursens mål var förutom att få inspiration till eget skrivande också att erövra kunskap om skrivverktygen. Vi använde oss av samtal, teori, och massor av eget skrivande. Fokus låg på att skriva för barn och unga.

 

Vädret visade sig från sin bästa sida och vi kunde njuta av fika och lunch utomhus. Välbehövliga pauser vill jag lova – dagarna var intensiva och jag har landat i en lätt sommarförkylning så här dagen efter. Men det var det värt, mina härliga skrivkursdeltagare var nöjda och det är huvudsaken.

 

Nästa år blir det kurs igen. Hoppas på fler deltagare då! Du är kanske en av dem?

 

IMG_1403[1]IMG_1401[1]

 

Ingrid Jönsson - 25 juli 2016, kl. 18.09

Nebbeboda – skrivro och stillhet

Två veckors stillhet och skrivfrenesi i väl avvägd blandning! Min stipendievistelse i författarbygden gick över förväntan: Ett nytt råmanus skrivet och ingen som helst lappsjuka!  Lilla bichon frisé hunden Gunnel visade oanade talanger som pigg och tillgiven sällskapsdam och dessutom hade jag turen att få besök av familj och goda vänner emellanåt.  Vacker orörd natur, stilla skogsjöar, massor av blåbär och smultron och framförallt lyxen att själv planera mina dagar utan någon som helst hänsyn till annat och andra … Låter som en egotripp och det var det väl också, men om man jobbar med kreativtNebbeboda arbete är det guld värt att få njuta av skrivro och stillhet emellanåt.

I den stora lägenheten under min lilla mysiga enrummare huserade den andra stipendiaten Henrik med sambon Gabi. Det blev flera samtal kring litteratur, kultur och natur och så var det en trygghet att veta att Gunnel och jag inte var ensamma i det stora huset mitt i skogen.

Jag hann också med att hålla föredrag om ”magiska hjälpare i barnlitteraturen” på Olofströms fina bibliotek. Den sista dagen besökte jag författarmuséet i Jämshög. Det var en verklig upplevelse att få se Harry Martinsson-rummet och Salje-rummet och dessutom lyssna på en  kunnig och engagerad guide som bland annat berättade om sina egna möten med Harry Martinsson. Rekommenderas! Muséet är öppet året runt – men ring innan! http://författarmuseet jämshög

 

 

 

Ingrid Jönsson - 18 juli 2016, kl. 15.15

Snart dags för skrivretreat i Olofström!

I morgon eftermiddag sticker jag till Nebbeboda, Olofström och min tvåveckors långa stipendiatvistelse där. Ostörd kommer jag förmodligen att vara. Hoppas inte FÖR ostörd bara. Har förstått att där finns en annan stipendiat. Kanske har han hela familjen med sig. Det är bra, för redan som barn hade jag en tendens att kunna bli lite rädd för mig själv när jag är ensam … Och så har jag med åren lagt till med en ovana att gärna längta hem till nära och kära. Då är det bra att jag har min dotters hund, Gunnel med mig. Så det ska nog gå bra. En del besök räknar jag också med att få, och i samband med att min man fyller år och min dotter ska ha teaterpremiär, kommer jag att vara hemma och gästspela ett par dagar.

 

Planen är att skriva nytt. Två projekt gömmer sig i bakhuvudet. Eller var de nu kan vara någonstans – hoppas jag kan locka fram dem. Känns befriande att få möjlighet att vara kreativ efter lång tid av redigering och/eller inget skrivande alls … Och så tänker vi INTE på skrivkramp … Som jag hitintills aldrig haft – så varför nu?  Få se hur det artar sig. Jag kommer att hålla er uppdaterade.

IMG_0606[1]

 

 

 

Ingrid Jönsson - 28 juni 2016, kl. 16.54

Nu ska här skrivas!!

Åh, så långt läsåret har varit. Jag gillar mitt jobb som lärare, men ibland blir det lite väl uppslukande och då hittar jag inte alls någon tid och/eller kraft för mitt skrivande. Men snart ska det bli ändring: Nästa läsår kommer jag att endast arbeta 50%. Två dagar i veckan viker jag helt till eget skrivande, marknadsföringsåtgärder, skrivarworkshops och författarbesök! Välkommen att boka mig genom författarcentrum Syd!http://http://forfattarcentrum.se/forfattarformedling/forfattare/3249/Ingrid_J_nsson

 

Satsningen har inneburit att jag sagt upp en fast tjänst och kastar mig in på en ny arbetsplats i en ny kommun. Men det känns som det kommer att bli jättebra. Ibland måste man våga satsa. Rektorn har läst mina böcker och verkar förstå att dra nytta av min kompetens som författare och skrivpedagog. Jag är jättetaggad inför nästa läsår!

 

Och innan det blir det en lång semester med mycket skrivande. Bland annat ska jag ju sitta här och skriva: Nebbeboda skola utanför Olofström.

Nebbeboda skolaJag har redan börjat läsa ”Poetiska törnbuskar i mängd”. En sammanställning av brev som Harry Martinsson skrev mellan 1929 och 1949. Hur spännande som helst. Tänk vilken resa den mannen gjorde under dessa tjugo år. Från hårt kämpande frilansskribent och poet som väntade nervöst på besked från förlagen till uppburen kulturpersonlighet och Nobelpristagare!

1912 – 1915 gick Harry i skolan här. Så här skrev han långt senare:

 

Skolsalen

 
Under höga järnkaminen
blinkar björkvedselden
genom luckans sex små fönster av glimmerblad.

Den uppvärmde som en verklig vän
av plåt och gjutjärn från Norrahammars bruk
det kunskapsrika rummet ända fram till katedern.
Lärjungarna skrev i tystnad
sig allt längre in
i det sakta och noga förbättrade vetandet.
Genom köldfönstren lyste snöns
nyutbredda vithet in från vinteråsarna.

Det var livets eget vita och oskrivna blad
som kallt sken in.
Ur Längs ekots stigar, 1978.

Ingrid Jönsson - 28 maj 2016, kl. 16.33

Träd i folktron

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA 

 

 

 

 

Många träd och växter troddes ha magisk kraft förr i tiden. Det gällde att försöka ta vara på kraften på bästa sätt. Ibland behövde man också skydda sig.

 

Vid gårdarna planterades vårdträd. Trädet blev en slags beskyddare för gården. Man tänkte sig att gårdens ande bodde där. Vårdträdet måste skyddas till varje pris. Om det skadades skulle detta gå ut över gården. Vårdträd finns i hela Sverige, andra namn är tomteträd, vätteträd eller boträd. I regel valde man ett lövträd när man planterade sitt vårdträd, ask, lind, lönn eller alm var vanligast.

 

Träd som hade ovanligt utseende ansågs vara lämpliga för olika typer av magi. Om man hittade ett träd som hade växt på så sätt att det bildats ett hål i det var det lämpligt för ”smöjning”. Man drog den sjuke genom hålet och rabblade gärna lite lämpliga formler samtidigt. En klok gumma eller gubbe höll ofta sådana här smöjningsceremonier – även en bit inpå förra seklet kunde den här typen av sjukvård förekomma på landsbygden. Barn som hade engelska sjukan prövade man ofta att bota på det här viset.

 

Andra träd kunde utses som speciella ”värkträd” – man gick till trädet och lät den onda kroppsdelen komma i kontakt med trädets stam eller grenar. Exempelvis kunde man peta i en ond tand med en pinne från trädet och sedan stack man in pinnen med var från tanden i barken. Sådana här värkträd aktade man sig noga för att fälla. Man trodde att den som fällde trädet fick överta all värk!

 

Förr i tiden berättades det ofta om att träd kunde tala, ja till och med sjunga. När de språkade med människan uttryckte de  gärna en önskan om att hon skulle vara rädd om naturen. ”Hugg inte mej”, ”hugg inte mej” kunde de ropa, och det  hände nog mer än en  gång att en empatiskt lagd skogshuggare fick gå hem på kvällen, utan att ha fällt ett enda träd.

 

I min bok ”Chokladtoppar och vätteljus” heter den lilla vätteflickan som bor under vårdträdet Embla. Det är förstås ingen tillfällighet. I vår gamla urnordiska religion hette de två första människorna Ask och Embla och var skapade av två askar.

 

I asken bor enligt gammal skånsk folktro ”Askefroen” – hon har man i långa tider offrat till och känt fruktan inför.

 

I ”Chokladtoppar och Vätteljus” är det en vördnadsbjudande ek som spelar en av huvudrollerna. Eken var helgad åskguden i antikens Medelhavskulturer. Den har ansetts ha stor magisk kraft också i nordisk folktro. Bland annat skyddade den mot sjukdomar och ett stycke ek skulle alltid ingå i julbrasan. Brända ekollon användes i svartkonst.

 

Så här skildras den gamla eken, vårdträdet på Björeboda gård, i boken ”Chokladtoppar och vätteljus”:

 

”Vårdträdet är en gammal ek och eken står mitt på gårdsplanen och sträcker sina tjocka vindlande armar åt alla håll.  ………………….. En sista gång ser han upp i vårdträdets krona. Så lägger han sin hand på den skrovliga stammen och kniper ihop ögonen. Efter bara en liten stund hör han den där milda viskande rösten i trädkronan. Den han alltid hör om han är tålmodig och väntar tillräckligt länge. ”Det blir bra …. Sssvante”, viskar ekens stora grenar i vårvinden. ”Det blir bra.”         

IMG_1317[1]

Vårdträdet på Vasa Gård. En yvig avenbok. Gårdens boningshus låg ursprungligen här.

 

Ingrid Jönsson - 30 april 2016, kl. 19.17

Magiska, underbara Näs

Förra helgen tillbringade jag på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Det är fjärde gången i mitt liv som jag får förmånen att uppleva denna magiska plats på jorden. En septemberdag 2011 var jag där för första gången. Lite nervös men mycket laddad inför första träffen på distanskursen ”Att skriva barnlitteratur” vid Linnéuniversitetet.

 

Senare den hösten blev det ytterligare en träff, och som kronan på verket gick jag och vann arbetsstipendiet det året – så i maj tillbringade jag en hel vecka på Näs, fullt sysselsatt med att skriva på ”Drömfångaren”. Ett manus som blev boken Flickan i drömfångaren ett par år senare.

 

Den här kalla aprilhelgen hade nuvarande kursare (nuförtiden är kursen på ett år) sin sista träff och gamla deltagare i kursen var välkomna att delta. Vilken grej! Vi fick lyssna på Johanna Thydell som på ett både proffsigt och personligt sätt berättade om sitt författarskap. Vi lyssnade på förläggare och hade barnmusikworkshop med Sabina Henriksson.  Jag stortrivdes i den härliga miljön och hade roligare än jag haft på länge tillsammans med mina gamla kursare. Vi håller fortfarande kontakten med varandra. Flera har också gett ut böcker. En kväll firade vi att Angelica Öhrn fått bokkontrakt på sin fina hästbok. Och så pratade vi skrivande. Mycket. Och förlag och hur man ska tänka kring marknadsföring och att våga satsa på skrivandet och om livet och allt annat mellan himmel och jord.

 

Jag ser redan fram emot nästa träff på magiska, underbara Näs där kära Astrids ande ännu tycks svepa runt i vårvindarna mellan snickerboa och sockerdricksträdet …
IMG_1284[1]Vid Astrids veranda

 

Ingrid Jönsson - 30 april 2016, kl. 16.07

Hundar i folktron

 

I det gamla bondesamhället trodde man att hundar hade bättre kontakt med övernaturliga väsen än vi människor. Alla som har hund förstår anledningen: Hur många gånger har inte hunden skällt rätt ut i mörkret på något som matte och husse inte kan se? Alltför många gånger skulle jag vilja påstå. Ganska läskigt är det nämligen att stå där och huttra i höstvinden och stirra ut i mörkret medan raggen reser sig på en våldsamt skällande hund!

 
Många av folktrons väsen kunde förvandla sig till olika djur. Ja, det var stört omöjligt för människorna förr i tiden att veta om paddor, grodor, fåglar och möss egentligen var vad de utgav sig att vara … Det var högst troligt att det dolde sig en vätte, ett troll eller en liten älva under djurförklädnaden.

 
En stor svart hund är i folktron en symbol för djävulen. En numera bortgången äldre släkting berättade för mig att han som ung upprepade gånger sett en stor svart hund springa bredvid hans cykel. Hunden dök upp ur tomma intet, det blev iskallt i luften även om det var mitt i sommaren, och så slog hunden följe med min släkting en bit bortåt slottsallén innan den försvann lika snabbt och ljudlöst som den kommit …

 
Sir Arthur Conan Doyle inspirerades av gamla sägner om gigantiska hundar som hemsökte Dartmoorheden när han skrev sin välkända roman ”Baskervilles hund”. På många ställen i världen finns olika folktro-varianter av den hiskeliga hunden med förbindelser till Hin Håle.
Som så ofta förr leder folktrospåren tillbaka till urgamla legender och myter. I nordisk mytologi bevakade Garm ingången till dödsriket Hel och i grekisk mytologi finner vi Kerberos, en trehövdad hund med draksvans. En annan anrik hund (eller kanske snarare schakal) är Anubis. I det gamla Egypten ledsagade han de dödas själar till underjorden.

 

 

I min barnroman ”Chokladtoppar och vätteljus” finns en hund som är så långt ifrån Baskervilles hund som man överhuvudtaget kan komma. Det är en liten raggig vovve med charm som få kan tävla med och huvudpersonen Svantes hjärta smälter som en chokladkaka i solen. Så småningom kommer Svante underfund med att något inte stämmer med hunden. Så här skildras det första mötet mellan de två: ”Hunden ryggar. Svanstippen står rakt ut och noshåren darrar. Sen vänder den tvärt och springer allt vad den kan mot det smala mellanrummet mellan boningslängan och längan som ligger längs med bäcken. I nästa sekund är den försvunnen. Den hade gröna ögon! tänker Svante. Inte visste jag att hundar kunde ha gröna ögon.”IMG_0606[1]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 16 mars 2016, kl. 19.03