Blogg

Skrivkurs i Brunnsvik

I härlig natur och med fina människor höll jag min första skrivkurs för vuxna. Det var snudd på magiskt. Så kul och givande. Jag tänker att det ofta uppstår magi i skrivkurssammanhang. Saker och ting kommer upp till ytan, bitar faller på plats, minnesbilder väcks till liv. En slags tacksam och ödmjuk känsla uppstår. Skrivande förenar.

 

Kursens mål var förutom att få inspiration till eget skrivande också att erövra kunskap om skrivverktygen. Vi använde oss av samtal, teori, och massor av eget skrivande. Fokus låg på att skriva för barn och unga.

 

Vädret visade sig från sin bästa sida och vi kunde njuta av fika och lunch utomhus. Välbehövliga pauser vill jag lova – dagarna var intensiva och jag har landat i en lätt sommarförkylning så här dagen efter. Men det var det värt, mina härliga skrivkursdeltagare var nöjda och det är huvudsaken.

 

Nästa år blir det kurs igen. Hoppas på fler deltagare då! Du är kanske en av dem?

 

IMG_1403[1]IMG_1401[1]

 

Ingrid Jönsson - 25 juli 2016, kl. 18.09

Nebbeboda – skrivro och stillhet

Två veckors stillhet och skrivfrenesi i väl avvägd blandning! Min stipendievistelse i författarbygden gick över förväntan: Ett nytt råmanus skrivet och ingen som helst lappsjuka!  Lilla bichon frisé hunden Gunnel visade oanade talanger som pigg och tillgiven sällskapsdam och dessutom hade jag turen att få besök av familj och goda vänner emellanåt.  Vacker orörd natur, stilla skogsjöar, massor av blåbär och smultron och framförallt lyxen att själv planera mina dagar utan någon som helst hänsyn till annat och andra … Låter som en egotripp och det var det väl också, men om man jobbar med kreativtNebbeboda arbete är det guld värt att få njuta av skrivro och stillhet emellanåt.

I den stora lägenheten under min lilla mysiga enrummare huserade den andra stipendiaten Henrik med sambon Gabi. Det blev flera samtal kring litteratur, kultur och natur och så var det en trygghet att veta att Gunnel och jag inte var ensamma i det stora huset mitt i skogen.

Jag hann också med att hålla föredrag om ”magiska hjälpare i barnlitteraturen” på Olofströms fina bibliotek. Den sista dagen besökte jag författarmuséet i Jämshög. Det var en verklig upplevelse att få se Harry Martinsson-rummet och Salje-rummet och dessutom lyssna på en  kunnig och engagerad guide som bland annat berättade om sina egna möten med Harry Martinsson. Rekommenderas! Muséet är öppet året runt – men ring innan! http://författarmuseet jämshög

 

 

 

Ingrid Jönsson - 18 juli 2016, kl. 15.15

Snart dags för skrivretreat i Olofström!

I morgon eftermiddag sticker jag till Nebbeboda, Olofström och min tvåveckors långa stipendiatvistelse där. Ostörd kommer jag förmodligen att vara. Hoppas inte FÖR ostörd bara. Har förstått att där finns en annan stipendiat. Kanske har han hela familjen med sig. Det är bra, för redan som barn hade jag en tendens att kunna bli lite rädd för mig själv när jag är ensam … Och så har jag med åren lagt till med en ovana att gärna längta hem till nära och kära. Då är det bra att jag har min dotters hund, Gunnel med mig. Så det ska nog gå bra. En del besök räknar jag också med att få, och i samband med att min man fyller år och min dotter ska ha teaterpremiär, kommer jag att vara hemma och gästspela ett par dagar.

 

Planen är att skriva nytt. Två projekt gömmer sig i bakhuvudet. Eller var de nu kan vara någonstans – hoppas jag kan locka fram dem. Känns befriande att få möjlighet att vara kreativ efter lång tid av redigering och/eller inget skrivande alls … Och så tänker vi INTE på skrivkramp … Som jag hitintills aldrig haft – så varför nu?  Få se hur det artar sig. Jag kommer att hålla er uppdaterade.

IMG_0606[1]

 

 

 

Ingrid Jönsson - 28 juni 2016, kl. 16.54

Nu ska här skrivas!!

Åh, så långt läsåret har varit. Jag gillar mitt jobb som lärare, men ibland blir det lite väl uppslukande och då hittar jag inte alls någon tid och/eller kraft för mitt skrivande. Men snart ska det bli ändring: Nästa läsår kommer jag att endast arbeta 50%. Två dagar i veckan viker jag helt till eget skrivande, marknadsföringsåtgärder, skrivarworkshops och författarbesök! Välkommen att boka mig genom författarcentrum Syd!http://http://forfattarcentrum.se/forfattarformedling/forfattare/3249/Ingrid_J_nsson

 

Satsningen har inneburit att jag sagt upp en fast tjänst och kastar mig in på en ny arbetsplats i en ny kommun. Men det känns som det kommer att bli jättebra. Ibland måste man våga satsa. Rektorn har läst mina böcker och verkar förstå att dra nytta av min kompetens som författare och skrivpedagog. Jag är jättetaggad inför nästa läsår!

 

Och innan det blir det en lång semester med mycket skrivande. Bland annat ska jag ju sitta här och skriva: Nebbeboda skola utanför Olofström.

Nebbeboda skolaJag har redan börjat läsa ”Poetiska törnbuskar i mängd”. En sammanställning av brev som Harry Martinsson skrev mellan 1929 och 1949. Hur spännande som helst. Tänk vilken resa den mannen gjorde under dessa tjugo år. Från hårt kämpande frilansskribent och poet som väntade nervöst på besked från förlagen till uppburen kulturpersonlighet och Nobelpristagare!

1912 – 1915 gick Harry i skolan här. Så här skrev han långt senare:

 

Skolsalen

 
Under höga järnkaminen
blinkar björkvedselden
genom luckans sex små fönster av glimmerblad.

Den uppvärmde som en verklig vän
av plåt och gjutjärn från Norrahammars bruk
det kunskapsrika rummet ända fram till katedern.
Lärjungarna skrev i tystnad
sig allt längre in
i det sakta och noga förbättrade vetandet.
Genom köldfönstren lyste snöns
nyutbredda vithet in från vinteråsarna.

Det var livets eget vita och oskrivna blad
som kallt sken in.
Ur Längs ekots stigar, 1978.

Ingrid Jönsson - 28 maj 2016, kl. 16.33

Träd i folktron

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA 

 

 

 

 

Många träd och växter troddes ha magisk kraft förr i tiden. Det gällde att försöka ta vara på kraften på bästa sätt. Ibland behövde man också skydda sig.

 

Vid gårdarna planterades vårdträd. Trädet blev en slags beskyddare för gården. Man tänkte sig att gårdens ande bodde där. Vårdträdet måste skyddas till varje pris. Om det skadades skulle detta gå ut över gården. Vårdträd finns i hela Sverige, andra namn är tomteträd, vätteträd eller boträd. I regel valde man ett lövträd när man planterade sitt vårdträd, ask, lind, lönn eller alm var vanligast.

 

Träd som hade ovanligt utseende ansågs vara lämpliga för olika typer av magi. Om man hittade ett träd som hade växt på så sätt att det bildats ett hål i det var det lämpligt för ”smöjning”. Man drog den sjuke genom hålet och rabblade gärna lite lämpliga formler samtidigt. En klok gumma eller gubbe höll ofta sådana här smöjningsceremonier – även en bit inpå förra seklet kunde den här typen av sjukvård förekomma på landsbygden. Barn som hade engelska sjukan prövade man ofta att bota på det här viset.

 

Andra träd kunde utses som speciella ”värkträd” – man gick till trädet och lät den onda kroppsdelen komma i kontakt med trädets stam eller grenar. Exempelvis kunde man peta i en ond tand med en pinne från trädet och sedan stack man in pinnen med var från tanden i barken. Sådana här värkträd aktade man sig noga för att fälla. Man trodde att den som fällde trädet fick överta all värk!

 

Förr i tiden berättades det ofta om att träd kunde tala, ja till och med sjunga. När de språkade med människan uttryckte de  gärna en önskan om att hon skulle vara rädd om naturen. ”Hugg inte mej”, ”hugg inte mej” kunde de ropa, och det  hände nog mer än en  gång att en empatiskt lagd skogshuggare fick gå hem på kvällen, utan att ha fällt ett enda träd.

 

I min bok ”Chokladtoppar och vätteljus” heter den lilla vätteflickan som bor under vårdträdet Embla. Det är förstås ingen tillfällighet. I vår gamla urnordiska religion hette de två första människorna Ask och Embla och var skapade av två askar.

 

I asken bor enligt gammal skånsk folktro ”Askefroen” – hon har man i långa tider offrat till och känt fruktan inför.

 

I ”Chokladtoppar och Vätteljus” är det en vördnadsbjudande ek som spelar en av huvudrollerna. Eken var helgad åskguden i antikens Medelhavskulturer. Den har ansetts ha stor magisk kraft också i nordisk folktro. Bland annat skyddade den mot sjukdomar och ett stycke ek skulle alltid ingå i julbrasan. Brända ekollon användes i svartkonst.

 

Så här skildras den gamla eken, vårdträdet på Björeboda gård, i boken ”Chokladtoppar och vätteljus”:

 

”Vårdträdet är en gammal ek och eken står mitt på gårdsplanen och sträcker sina tjocka vindlande armar åt alla håll.  ………………….. En sista gång ser han upp i vårdträdets krona. Så lägger han sin hand på den skrovliga stammen och kniper ihop ögonen. Efter bara en liten stund hör han den där milda viskande rösten i trädkronan. Den han alltid hör om han är tålmodig och väntar tillräckligt länge. ”Det blir bra …. Sssvante”, viskar ekens stora grenar i vårvinden. ”Det blir bra.”         

IMG_1317[1]

Vårdträdet på Vasa Gård. En yvig avenbok. Gårdens boningshus låg ursprungligen här.

 

Ingrid Jönsson - 30 april 2016, kl. 19.17

Magiska, underbara Näs

Förra helgen tillbringade jag på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Det är fjärde gången i mitt liv som jag får förmånen att uppleva denna magiska plats på jorden. En septemberdag 2011 var jag där för första gången. Lite nervös men mycket laddad inför första träffen på distanskursen ”Att skriva barnlitteratur” vid Linnéuniversitetet.

 

Senare den hösten blev det ytterligare en träff, och som kronan på verket gick jag och vann arbetsstipendiet det året – så i maj tillbringade jag en hel vecka på Näs, fullt sysselsatt med att skriva på ”Drömfångaren”. Ett manus som blev boken Flickan i drömfångaren ett par år senare.

 

Den här kalla aprilhelgen hade nuvarande kursare (nuförtiden är kursen på ett år) sin sista träff och gamla deltagare i kursen var välkomna att delta. Vilken grej! Vi fick lyssna på Johanna Thydell som på ett både proffsigt och personligt sätt berättade om sitt författarskap. Vi lyssnade på förläggare och hade barnmusikworkshop med Sabina Henriksson.  Jag stortrivdes i den härliga miljön och hade roligare än jag haft på länge tillsammans med mina gamla kursare. Vi håller fortfarande kontakten med varandra. Flera har också gett ut böcker. En kväll firade vi att Angelica Öhrn fått bokkontrakt på sin fina hästbok. Och så pratade vi skrivande. Mycket. Och förlag och hur man ska tänka kring marknadsföring och att våga satsa på skrivandet och om livet och allt annat mellan himmel och jord.

 

Jag ser redan fram emot nästa träff på magiska, underbara Näs där kära Astrids ande ännu tycks svepa runt i vårvindarna mellan snickerboa och sockerdricksträdet …
IMG_1284[1]Vid Astrids veranda

 

Ingrid Jönsson - 30 april 2016, kl. 16.07

Hundar i folktron

 

I det gamla bondesamhället trodde man att hundar hade bättre kontakt med övernaturliga väsen än vi människor. Alla som har hund förstår anledningen: Hur många gånger har inte hunden skällt rätt ut i mörkret på något som matte och husse inte kan se? Alltför många gånger skulle jag vilja påstå. Ganska läskigt är det nämligen att stå där och huttra i höstvinden och stirra ut i mörkret medan raggen reser sig på en våldsamt skällande hund!

 
Många av folktrons väsen kunde förvandla sig till olika djur. Ja, det var stört omöjligt för människorna förr i tiden att veta om paddor, grodor, fåglar och möss egentligen var vad de utgav sig att vara … Det var högst troligt att det dolde sig en vätte, ett troll eller en liten älva under djurförklädnaden.

 
En stor svart hund är i folktron en symbol för djävulen. En numera bortgången äldre släkting berättade för mig att han som ung upprepade gånger sett en stor svart hund springa bredvid hans cykel. Hunden dök upp ur tomma intet, det blev iskallt i luften även om det var mitt i sommaren, och så slog hunden följe med min släkting en bit bortåt slottsallén innan den försvann lika snabbt och ljudlöst som den kommit …

 
Sir Arthur Conan Doyle inspirerades av gamla sägner om gigantiska hundar som hemsökte Dartmoorheden när han skrev sin välkända roman ”Baskervilles hund”. På många ställen i världen finns olika folktro-varianter av den hiskeliga hunden med förbindelser till Hin Håle.
Som så ofta förr leder folktrospåren tillbaka till urgamla legender och myter. I nordisk mytologi bevakade Garm ingången till dödsriket Hel och i grekisk mytologi finner vi Kerberos, en trehövdad hund med draksvans. En annan anrik hund (eller kanske snarare schakal) är Anubis. I det gamla Egypten ledsagade han de dödas själar till underjorden.

 

 

I min barnroman ”Chokladtoppar och vätteljus” finns en hund som är så långt ifrån Baskervilles hund som man överhuvudtaget kan komma. Det är en liten raggig vovve med charm som få kan tävla med och huvudpersonen Svantes hjärta smälter som en chokladkaka i solen. Så småningom kommer Svante underfund med att något inte stämmer med hunden. Så här skildras det första mötet mellan de två: ”Hunden ryggar. Svanstippen står rakt ut och noshåren darrar. Sen vänder den tvärt och springer allt vad den kan mot det smala mellanrummet mellan boningslängan och längan som ligger längs med bäcken. I nästa sekund är den försvunnen. Den hade gröna ögon! tänker Svante. Inte visste jag att hundar kunde ha gröna ögon.”IMG_0606[1]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 16 mars 2016, kl. 19.03

Hundar, ledighet och livssprång

Tea Ingrid GunnelJag har haft en riktigt skön semestervecka. Inga måsten, mest har jag bara ”varit”. Det har blivit möten med människor jag tycker om, långa sovmorgnar (min svaghet), promenader, tripp till staden för  frissabesök och lite, väldigt lite har blivit gjort. Dock har jag börjat jobba en del på mitt nästa projekt, som jag hoppas kan bli en lyckosam blandning av skönlitteratur och fakta. Och så är Månbåten-manuset skickat till testläsare. Snart, snart dags för förlagen att kasta sin falkblick på.   Hoppas sååå mycket på det. Som jag ju alltid gör innan refuserna börjar ramla in, hrm. Men den HÄR gången … Snälla?  Jag tycker att manuset ligger i tiden. Tänk om de börjar slåss om det, förlagen? ”In your dreams”, viskar Jante i mitt öra. Jaja. Vi får väl se.

 

I morgon kallar jobbet igen. Känns trögt. Det har inte att göra med att jag ogillar mitt jobb (för det gör jag ju oftast inte) utan mer den där känslan som bott i hela min kropp ett tag nu: Att NU, just NU, är min tid i livet att skriva jädrigt bra barnböcker och att jag inte har tid och ork att hålla på med en massa annat då. Precis så. Basta.

 

Jag är beredd att satsa, har anmält mig till en starta-eget kväll i Ystad. Hålla för ögonen och HOPPA är aldrig enkelt. Men ibland kanske man måste? Det är det där läskiga språnget jag samlar mig inför. Dra ner på tjänstgöringstid rejält för att ge mer skrivtid. Det är planen. Vi får se hur det blir.

 

Och fler planer och idéer har jag, men jag ligger lågt med dem ett litet tag till. Bloggen måste jag bli flitigare med. Och därför börjar jag redan nästa söndag med mitt första inlägg i en serie som jag tänkte skulle handla om vissa företeelser ur ”Chokladtoppar och vätteljus”. Lite faktakåseri sådär. Mycket om folktro. Fast vi börjar med hundar. Alla ni där ute som gillar hundar, upp med en hand!  Här ovan är en nytagen  bild på min Bernersennetik Tea och ”lånehunden” Gunnel, urcharmig Bichon Frisétjej. Som ni vet spelar en gråraggig hund med gröna ögon en viktig roll i ”Chokladtoppar och vätteljus”. Mer om detta nästa söndag …

 

Och nu slutade jag tamejtusan med en cliffhanger. Kan alltså inte banga ur nästa söndag!

 

 

Ingrid Jönsson - 28 februari 2016, kl. 16.33

Rapport från Astrids köksbord

2012 fick jag Saltkråkans och Linnéuniversitets vistelsestipendium.  Stipendiet innebar att jag kunde tillbringa en hel arbetsvecka på Astrid Lindgrens älskade Näs i Vimmerby. Mestadels satt jag i ett av rummen i den gamla prästgården och skrev men en dag fick jag möjlighet att sitta i Astrids kök i barndomshemmet.

Krönikan som jag publicerar här skrev jag ursprungligen till Näs blogg.  Det är en speciell känsla att läsa texten idag och veta att det gick bra för manuset jag skriver om. ”Flickan i drömfångaren” gavs ut på Beta Pedagog Förlag 2014 och har i dagsläget sålt i tvåtusen exemplar.

Om du är nyfiken kan jag berätta att skrivdagen i barndomshemmet resulterade i  kapitel  22!

 

 

”Utanför fönstren i Astrid Lindgrens barndomshem på Näs står fruktträden i sin vackraste blom. En bukett nyplockade häggkvistar doftar och jag måste kämpa mot en impuls att nypa mig i armen. Men det är sant. Stipendiet gick verkligen till mig … Och nu sitter jag här vid Astrids köksbord och skriver på mitt barnboksmanus. Laptoppen framför mig ser främmande ut. Som en exotisk fågel i en svensk gammelskog.

 
På den rödrutiga duken ligger nyckeln. Som jag anförtrotts. Det är stort. Så stort att mitt hjärta bankar lite fortare än vanligt och det tar en stund innan jag kan börja fokusera på min text.

 
Jag undrar vad Astrid hade tänkt om hon kommit in just nu och sett en vilt främmande kvinna i sitt kärleksfullt restaurerade kök. Kanske hade hon skrattat det där varma skrattet och tyckt att det hela var ganska komiskt. Och så hade hon slagit sig ner och pratat med mig. Måhända hade vi hittat beröringspunkter. För jag har förstått att det var sådan Astrid var. Nyfiken på människor. Och att hon hellre ville prata om andras liv än om sitt eget. När jag tänker efter är det nog en av de sakerna som utmärker extraordinära människor. Tilliten och tryggheten i sig själv som gör att man inte har något som helst behov av att förhäva sig.

 
En av beröringspunkterna är nog kärleken till skrivandet. Till leken. För visst är fabulerandet och berättandet så nära barns lek som en vuxen kan komma? En annan beröringspunkt skulle kunna vara ”livet på landet”. På 1940 och 50-talen arbetade min pappa som ladugårdsförman på flera större gårdar i Syd- och Mellansverige. En period hade han anställning på en gård i Småland. Dock inte på Näs.

 
Alla som kan sin Astrid vet att det var i kogubbens kök på Näs som författarinnan fick sin första stora litterära upplevelse. Det var dottern i huset som läste sagan om jätten Bam-Bam och fen Viribunda för lilla Astrid. Ja, livet för en ut på underliga resor ibland. Nu sitter en annan kogubbes dotter i den stora barnboksförfattarinnans kök och försöker få ihop de där tjugonio bokstäverna i alfabetet till ord. Och orden till meningar och meningarna till sidor och sidorna till en hel berättelse. En berättelse med vilken hon i all ödmjukhet hoppas kunna roa, förskräcka och kanske beröra den tänkta läsaren. Min salig pappa skulle nog bli både förvånad och stolt om han kunde se mig nu …

 
Kanske är det den alldeles speciella varma och tidlösa stämningen i barndomshemmet som gör att jag plötsligt känner mig berörd. Berörd, stolt och tacksam. Och priviligerad. Jag har ju fått möjlighet att uppleva det här för att någon trodde på mig och på mitt manus. Hm, sådant förpliktigar. Men inte ens Jante, som ibland väser otrevligheter i mitt öra, har makt att förstöra den magiska känslan av att allt är möjligt här i Astrids sägenomspunna kök. För har jag nu kommit så här långt så …

 
Och jag drömmer så gärna vidare. Om allt är möjligt borde jag kunna hitta en förläggare till mitt barnboksmanus också! För även om min drivkraft kommer ur den härliga känslan jag får när jag sitter vid datorn och bygger upp mina lekvärldar så är visionen att nå ut till läsarna också viktig.
Plötsligt har ytterligare en sida vuxit fram på skärmen. Och häggen doftar och tiden står nästan stilla. Utanför fönsterrutorna tar en svag majvind tag i äppelblommorna och låter några kronblad dansa med. Alldeles som på Ilon Wiklands illustrationer till Astrids fantastiska berättelser.”

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 13 februari 2016, kl. 20.10

Redigeringsdags!

Nu under semestern har jag haft tid att ta mig an mitt senaste barnromanmanus, ”Månbåten”. I september fick jag lektörsutlåtandet från duktiga Ylva Carlsdotter Wallin och det samt respons  från testläsare har legat till grund för redigeringsarbetet. Nu är jag igång – det kommer att ta tid, men det kommer att vara värt det. SÅÅ himla nyttigt det är att låta manus vila några månader. Dels ser jag bristerna på ett annat sätt nu, dels märker jag att det inte alls är omöjligt eller ens särskilt svårt att rätta till dem.

 

Och så får man leka med post-it lappar. Det är i alla fall så jag gör. Sammanfattar kapitlen på lappar som jag (om jag vill) kan flytta runt på ett stort pappersark. Och så använder jag symboler och överstrykningspenna för att exempelvis markera karaktärsdrag hos personerna som ska förstärkas, trådar som ska bli tydligare osv osv … Sen sätter jag mig vid datorn – öppnar mitt redigeringsexemplar av manuset och betar av kapitlen. Först de stora penseldragen – omskrivningar, förtydliga saker och ting, bygga ut kapitel, stryka saker och sen lite längre fram – finlir med språket.

 

Och vet ni; det är kul! Nästan lika kul som att skriva nytt!

IMG_1229[1]

 

Ingrid Jönsson - 6 januari 2016, kl. 10.57