Att skriva en bok är svårt. Att få den antagen av förlag är svårare. Men att sälja boken, det är allra svårast. Och för att kunna sälja måste man marknadsföra sin produkt … Om man som jag är utgiven på ett mindre förlag/förlag med begränsad marknadsföringsbudget är det förstås bra om författaren själv försöker dra sitt strå till stacken. Det har jag försökt göra. Men det är inte en helt oproblematisk sysselsättning. Som när man för femte gången ringer den där tidningsreportern som lovat komma … Eller när man publicerar inlägg till höger och vänster på nätet och till sist känner en viss mättnad. På boken och på sig själv. Ibland tänker jag på Astrid Lindgren som inte var någon vän av stora ord eller åthävor. ”Jag blir jag så trött på den där Astrid Lindgren” sa hon. Och om man är trött på sig själv så kommer ju misstanken om att ANDRA kanske också är lite trötta på en… Jag menar, jag kan bli lite avogt inställd till en produkt som det görs reklam för på teve fjorton gånger per kväll. Kanske till och med tänka: Jaha så det behövs göras SÅ mycket reklam för den där grejen – då är det nog bara skit. Eller så tänker aldrig ni? Själv är jag väldigt stolt över mina bokmärken som jag i dagarna skickat till sexton utvalda bibliotek i landet! Och jag är glad över alla fina blogginlägg som skrivs om boken. Men var går gränsen för marknadsföringsåtgärderna? Det är nog väldigt individuellt. Själv går nog min vid radioframträdande – DET skulle jag tycka kännas väldigt läskigt och obekvämt. Men å andra sidan, min huvudkaraktär utmanar ju sig själv att gå utanför sin egen bekvämlighetszon för att uppnå sin dröm, så då kanske inte jag ska vara sämre … Få se sen. Längre fram i sommar, kanske! Lev väl!
Kategorier