Rapport från Astrids köksbord

2012 fick jag Saltkråkans och Linnéuniversitets vistelsestipendium.  Stipendiet innebar att jag kunde tillbringa en hel arbetsvecka på Astrid Lindgrens älskade Näs i Vimmerby. Mestadels satt jag i ett av rummen i den gamla prästgården och skrev men en dag fick jag möjlighet att sitta i Astrids kök i barndomshemmet.

Krönikan som jag publicerar här skrev jag ursprungligen till Näs blogg.  Det är en speciell känsla att läsa texten idag och veta att det gick bra för manuset jag skriver om. ”Flickan i drömfångaren” gavs ut på Beta Pedagog Förlag 2014 och har i dagsläget sålt i tvåtusen exemplar.

Om du är nyfiken kan jag berätta att skrivdagen i barndomshemmet resulterade i  kapitel  22!

 

 

”Utanför fönstren i Astrid Lindgrens barndomshem på Näs står fruktträden i sin vackraste blom. En bukett nyplockade häggkvistar doftar och jag måste kämpa mot en impuls att nypa mig i armen. Men det är sant. Stipendiet gick verkligen till mig … Och nu sitter jag här vid Astrids köksbord och skriver på mitt barnboksmanus. Laptoppen framför mig ser främmande ut. Som en exotisk fågel i en svensk gammelskog.

 
På den rödrutiga duken ligger nyckeln. Som jag anförtrotts. Det är stort. Så stort att mitt hjärta bankar lite fortare än vanligt och det tar en stund innan jag kan börja fokusera på min text.

 
Jag undrar vad Astrid hade tänkt om hon kommit in just nu och sett en vilt främmande kvinna i sitt kärleksfullt restaurerade kök. Kanske hade hon skrattat det där varma skrattet och tyckt att det hela var ganska komiskt. Och så hade hon slagit sig ner och pratat med mig. Måhända hade vi hittat beröringspunkter. För jag har förstått att det var sådan Astrid var. Nyfiken på människor. Och att hon hellre ville prata om andras liv än om sitt eget. När jag tänker efter är det nog en av de sakerna som utmärker extraordinära människor. Tilliten och tryggheten i sig själv som gör att man inte har något som helst behov av att förhäva sig.

 
En av beröringspunkterna är nog kärleken till skrivandet. Till leken. För visst är fabulerandet och berättandet så nära barns lek som en vuxen kan komma? En annan beröringspunkt skulle kunna vara ”livet på landet”. På 1940 och 50-talen arbetade min pappa som ladugårdsförman på flera större gårdar i Syd- och Mellansverige. En period hade han anställning på en gård i Småland. Dock inte på Näs.

 
Alla som kan sin Astrid vet att det var i kogubbens kök på Näs som författarinnan fick sin första stora litterära upplevelse. Det var dottern i huset som läste sagan om jätten Bam-Bam och fen Viribunda för lilla Astrid. Ja, livet för en ut på underliga resor ibland. Nu sitter en annan kogubbes dotter i den stora barnboksförfattarinnans kök och försöker få ihop de där tjugonio bokstäverna i alfabetet till ord. Och orden till meningar och meningarna till sidor och sidorna till en hel berättelse. En berättelse med vilken hon i all ödmjukhet hoppas kunna roa, förskräcka och kanske beröra den tänkta läsaren. Min salig pappa skulle nog bli både förvånad och stolt om han kunde se mig nu …

 
Kanske är det den alldeles speciella varma och tidlösa stämningen i barndomshemmet som gör att jag plötsligt känner mig berörd. Berörd, stolt och tacksam. Och priviligerad. Jag har ju fått möjlighet att uppleva det här för att någon trodde på mig och på mitt manus. Hm, sådant förpliktigar. Men inte ens Jante, som ibland väser otrevligheter i mitt öra, har makt att förstöra den magiska känslan av att allt är möjligt här i Astrids sägenomspunna kök. För har jag nu kommit så här långt så …

 
Och jag drömmer så gärna vidare. Om allt är möjligt borde jag kunna hitta en förläggare till mitt barnboksmanus också! För även om min drivkraft kommer ur den härliga känslan jag får när jag sitter vid datorn och bygger upp mina lekvärldar så är visionen att nå ut till läsarna också viktig.
Plötsligt har ytterligare en sida vuxit fram på skärmen. Och häggen doftar och tiden står nästan stilla. Utanför fönsterrutorna tar en svag majvind tag i äppelblommorna och låter några kronblad dansa med. Alldeles som på Ilon Wiklands illustrationer till Astrids fantastiska berättelser.”

 

 

 

 

Ingrid Jönsson - 13 februari 2016, kl. 20.10

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *