Nu har jag gjort det! Stått på scen framför en publik på över hundra personer och berättat. Alltså, berättat på riktigt. Med endast några få stödord på tre små orangefärgade lappar. Helt sjukt nervöst innan. Hade god lust att strunta i Nordiska Berättardagen på Dunkers kulturhus i Helsingborg och smita iväg och tura till Helsingör istället. Men jag gjorde inte det. Jag gjorde min grej och det blev faktiskt helt okej.
”Härligt med utmaningar”, säger folk ibland, eller: ”Jag gjorde det för utmaningens skull.” Snick- snack. Inte jag, inte. Jag tycker livet är som bäst när man slipper utmaningar. Men … känslan efteråt, den är inte alls dum. Och så vet man liksom att nästa gång, för det hoppas man ju ändå att det ska komma en nästa gång, DÅ kommer det att kännas lättare.
Så det var bra att jag inte schappade till Helsingör. Jag får tura en annan gång.
