Nashota talar till mig!

Jag höll just på att bädda när jag hörde de välbekanta svischande ljuden från drömfångaren som hänger ovanför min säng. När jag vände på huvudet kom Nashota luftvandrande fram till mig. Hon såg sträng ut så jag satte mig genast ner bland de skrynkliga lakanen.

– När ska du börja skriva egentligen? frågade hon och slog sig ner mitt emot mig.

– Eh, vad menar du?

– Jo, jag menar allt det där planerandet och forskandet och läsandet som du håller på med just nu. Istället för att skriva. Är det verkligen nödvändigt?

– Det kallas research, Nashota och det gjorde jag innan jag började skriva om dig också.

–Pyttsan, sa Nashota och blåste bort en hårtest från ögonen. Du snackar. Jag kallar det prestationsångest. Det finns ett talesätt i min stam …

–Ja, det finns det i min med, sa jag trött. ”Du ska inte skjuta upp till morgondagen vad du kan göra i dag”. Jag vet inte var det kommer från, faktiskt. Det kan vara bibeln. Hur som helst – jag hör vad du säger (det där är ett NYTT talesätt, tänkte jag) och i morgon, eller i övermorgon börjar jag nog. Fast Nashota … jag lutade mig ner så att mitt ansikte kom alldeles nära hennes. Du blir väl inte SVARTSJUK nu är jag ska börja skriva om andra …

Nashota såg förvånad ut. Sedan reste hon sig och vandrade upp i min ögonhöjd. Hon smekte mig fjärilslätt över kinden.

– Aha, är det där skon klämmer? Det är lugnt, sa hon. Faktum är att jag tror det blir kul med lite bokkompisar. Se till att behandla dem med kärlek, bara. Som du gjort med mig.

Jag blev tvungen att blinka för det blev lite vått i mitt ena öga. Säkert dammet från drömfångaren … och när jag öppnade ögonen satt hon åter stilla och platt bland nätmaskorna.

Utanför fönstret hade höstdimmorna redan lättat. Min hund gnydde ivrigt på mig nerifrån kökstrappan, dags för den vanliga promenaden. Det såg ut att bli en fin dag.