Att gå på skrivkurs är magiskt. Att vara skrivkursledare är ännu mer magiskt. I sommar har jag verkligen fått känna på den magin i och med mina två helgkurser i vackra Brunnsvik utanför Brösarp. En fortsättningsgrupp med ”gamla” deltagare som ville fördjupa sig, läsa varandras texter och ge och ta respons. Och så grundkursen, fullbokad i år, med nya härliga bekantskaper.
Jag vet inte om människor med skrivintresse är särskilt trevliga eller om det helt enkelt är så att om man delar ett stort intresse, oavsett vilket, kommer man lätt samman, skippar vardagskallpratet och visar sina rätta jag för varann. För lite så känns det. Efter två dagar av intensivt skrivande, lärande, diskuterande och, inte att förglömma, alla skratt och leenden känns det som man känt varandra betydligt längre än så.
Och, som sagt, också jag blev inspirerad och full av energi. Jag tror jag skrev fem kapitel på raken efter kurserna. På ett manus som dittills känts ganska ointressant och stillastående.
Längtar redan till nästa skrivkurssommar! Tänkte testa att köra en grupp för unga skrivsugna också. Och kanske en kurs som är mer eller mindre helt inriktad på deltagarnas egna projekt. En fortsättningskurs på fortsättningskursen, liksom. För har man en gång börjat på skrivarkurs är det svårt att sluta. Som jag spontant sa till deltagarna på en av kurserna: Jag vill också gå min kurs! Lät kanske stöddigt, tänkte jag sen, men det var ärligt menat! De verkar ju ha så kul!
