Det är bara jag, hunden och gladorna. Så känns det i alla fall när jag går mina promenader här hemma på grusvägarna runt gården. At vara hemma på vardagarna, att jobba hemifrån med min utbildning och mina manus, det är exklusivt. Och lite ensamt. Men jag gillar ensamhet. Oftast.
På samma sätt som jag kan vara väldigt social kan jag också vara extremt introvert. Njuter av gladornas vemodiga skrän i skyn, alla grönkrusiga rapsfält och de bärnstensfärgade bokbackarna där träden står som stolta vaktposter mot vinden. Njuter av att mina tankar får komma och gå, att jag är i kontakt med mina sinnen. Den fräna doften från nyplöjd jord och ljudet av småsten från stövelsulorna.
Men så emellanåt behöver jag lufta min röst och mina ögon, vill se andra vyer, möta människors leenden. Då kan jag göra som i förrförra veckan – åka till Onslunda bibliotek och bokprata. Möta kloka och härliga barn och komma på att jag faktiskt föredrar att umgås med barn – att det finns en anledning till att jag skriver för barn och jobbar med barn. En slags direkthet och ärlighet som öppnar något inom mig. Livsenergi. Och då vill jag vara barn igen. Ja, så tänker jag ofta. Barndomslandet – det otillgängliga och evigt oåtkomliga? Nej, jag tror inte det. Ett uns av den magin upplever jag när jag skriver och när jag känner att läsarna förstår vad jag menar. Att det betyder något för dem.