Hundar i folktron

 

I det gamla bondesamhället trodde man att hundar hade bättre kontakt med övernaturliga väsen än vi människor. Alla som har hund förstår anledningen: Hur många gånger har inte hunden skällt rätt ut i mörkret på något som matte och husse inte kan se? Alltför många gånger skulle jag vilja påstå. Ganska läskigt är det nämligen att stå där och huttra i höstvinden och stirra ut i mörkret medan raggen reser sig på en våldsamt skällande hund!

 
Många av folktrons väsen kunde förvandla sig till olika djur. Ja, det var stört omöjligt för människorna förr i tiden att veta om paddor, grodor, fåglar och möss egentligen var vad de utgav sig att vara … Det var högst troligt att det dolde sig en vätte, ett troll eller en liten älva under djurförklädnaden.

 
En stor svart hund är i folktron en symbol för djävulen. En numera bortgången äldre släkting berättade för mig att han som ung upprepade gånger sett en stor svart hund springa bredvid hans cykel. Hunden dök upp ur tomma intet, det blev iskallt i luften även om det var mitt i sommaren, och så slog hunden följe med min släkting en bit bortåt slottsallén innan den försvann lika snabbt och ljudlöst som den kommit …

 
Sir Arthur Conan Doyle inspirerades av gamla sägner om gigantiska hundar som hemsökte Dartmoorheden när han skrev sin välkända roman ”Baskervilles hund”. På många ställen i världen finns olika folktro-varianter av den hiskeliga hunden med förbindelser till Hin Håle.
Som så ofta förr leder folktrospåren tillbaka till urgamla legender och myter. I nordisk mytologi bevakade Garm ingången till dödsriket Hel och i grekisk mytologi finner vi Kerberos, en trehövdad hund med draksvans. En annan anrik hund (eller kanske snarare schakal) är Anubis. I det gamla Egypten ledsagade han de dödas själar till underjorden.

 

 

I min barnroman ”Chokladtoppar och vätteljus” finns en hund som är så långt ifrån Baskervilles hund som man överhuvudtaget kan komma. Det är en liten raggig vovve med charm som få kan tävla med och huvudpersonen Svantes hjärta smälter som en chokladkaka i solen. Så småningom kommer Svante underfund med att något inte stämmer med hunden. Så här skildras det första mötet mellan de två: ”Hunden ryggar. Svanstippen står rakt ut och noshåren darrar. Sen vänder den tvärt och springer allt vad den kan mot det smala mellanrummet mellan boningslängan och längan som ligger längs med bäcken. I nästa sekund är den försvunnen. Den hade gröna ögon! tänker Svante. Inte visste jag att hundar kunde ha gröna ögon.”