Träd i folktron

 

 

 

 

 

Många träd och växter troddes ha magisk kraft förr i tiden. Det gällde att försöka ta vara på kraften på bästa sätt. Ibland behövde man också skydda sig.

 

Vid gårdarna planterades vårdträd. Trädet blev en slags beskyddare för gården. Man tänkte sig att gårdens ande bodde där. Vårdträdet måste skyddas till varje pris. Om det skadades skulle detta gå ut över gården. Vårdträd finns i hela Sverige, andra namn är tomteträd, vätteträd eller boträd. I regel valde man ett lövträd när man planterade sitt vårdträd, ask, lind, lönn eller alm var vanligast.

 

Träd som hade ovanligt utseende ansågs vara lämpliga för olika typer av magi. Om man hittade ett träd som hade växt på så sätt att det bildats ett hål i det var det lämpligt för ”smöjning”. Man drog den sjuke genom hålet och rabblade gärna lite lämpliga formler samtidigt. En klok gumma eller gubbe höll ofta sådana här smöjningsceremonier – även en bit inpå förra seklet kunde den här typen av sjukvård förekomma på landsbygden. Barn som hade engelska sjukan prövade man ofta att bota på det här viset.

 

Andra träd kunde utses som speciella ”värkträd” – man gick till trädet och lät den onda kroppsdelen komma i kontakt med trädets stam eller grenar. Exempelvis kunde man peta i en ond tand med en pinne från trädet och sedan stack man in pinnen med var från tanden i barken. Sådana här värkträd aktade man sig noga för att fälla. Man trodde att den som fällde trädet fick överta all värk!

 

Förr i tiden berättades det ofta om att träd kunde tala, ja till och med sjunga. När de språkade med människan uttryckte de  gärna en önskan om att hon skulle vara rädd om naturen. ”Hugg inte mej”, ”hugg inte mej” kunde de ropa, och det  hände nog mer än en  gång att en empatiskt lagd skogshuggare fick gå hem på kvällen, utan att ha fällt ett enda träd.

 

I min bok ”Chokladtoppar och vätteljus” heter den lilla vätteflickan som bor under vårdträdet Embla. Det är förstås ingen tillfällighet. I vår gamla urnordiska religion hette de två första människorna Ask och Embla och var skapade av två askar.

 

I asken bor enligt gammal skånsk folktro ”Askefroen” – hon har man i långa tider offrat till och känt fruktan inför.

 

I ”Chokladtoppar och Vätteljus” är det en vördnadsbjudande ek som spelar en av huvudrollerna. Eken var helgad åskguden i antikens Medelhavskulturer. Den har ansetts ha stor magisk kraft också i nordisk folktro. Bland annat skyddade den mot sjukdomar och ett stycke ek skulle alltid ingå i julbrasan. Brända ekollon användes i svartkonst.

 

Så här skildras den gamla eken, vårdträdet på Björeboda gård, i boken ”Chokladtoppar och vätteljus”:

 

”Vårdträdet är en gammal ek och eken står mitt på gårdsplanen och sträcker sina tjocka vindlande armar åt alla håll.  ………………….. En sista gång ser han upp i vårdträdets krona. Så lägger han sin hand på den skrovliga stammen och kniper ihop ögonen. Efter bara en liten stund hör han den där milda viskande rösten i trädkronan. Den han alltid hör om han är tålmodig och väntar tillräckligt länge. ”Det blir bra …. Sssvante”, viskar ekens stora grenar i vårvinden. ”Det blir bra.”         

Vårdträdet på Vasa Gård. En yvig avenbok. Gårdens boningshus låg ursprungligen här.